Åh, studenten.
På min student tänker jag gråta över att jag och mina närmsta kompisar ska gå skilda vägar. Jag kommer gråta för att jag inte längre kommer springa på Atena i korridorerna. Jag kommer gråta för att framtiden är läskig och att jag inte kommer kunna vägen till mitt framtidaskåp förrän efter superlångt tid på högskolan. Om man ens har skåp där.
Men till er andra, ska jag räcka finger till på flaket. Jag har fått så fett nog av er. Överskattat.
Det är som ett sorgligt slut på en annars fin låt
En del av det som stöttar min värld rasade idag. En pelare ville inte vara med längre och vittrade sönder. Jag är glad som har flera andra som är villiga att ta över. Men det är konstigt, att sådant händer när jag nyss skrivit att jag börjar må bra. På väg mot toppen. Detta ska dock inte få sänka mig, med eller utan - jag klarar mig. Det har jag gjort förut.
Vår melodi har enligt mig alltid varit glad, vi har skrattat oss igenom det mesta och gråtit genom annat. Men vi har alltid gråtit ihop, hållt om varandra och avslutat våra nedgångar i glädjetårar. I varandras famnar. Tyvärr verkar slutet nära denna gången, den sista refrängen börjar tappa sin klang och det enda som hörs är ekot efter den. Du tycker så, jag hoppades på annat. Jag tänkte vi kunde skriva om, lägga till, radera. Vi offrar allt för att vi för tillfället inte känner till några fler ackord. Jag letar febrilt, men du kanske redan har gett upp? I fall då ena parten gett upp, vill jag alltid klippa alla band. Helt. Rakt av och snabbt, som ett plåster. Det funkar inte i detta fallet, hur jag än gör är du i mitt liv. Ett sår jag inte kommer kunna sluta pilla på.
Det är inte många gånger jag gråter. Det är inte många personer som får/har fått mig att gråta. Över vänskap.
Tack för det som varit. Förlåt för de misstag jag gjort som du aldrig vågat ställa mig mot väggen för.
Jag vet inte ens om jag ska skriva att jag önskar det gick att lösa, men bollen är hos dig. Rötott.
Födelsedagskalas
Först och främst vill jag börja med att säga att jag är så sjukt nöjd med mig själv. Helt plötsligt har jag hittat motivation som aldrig förr och den har till och med hållt i sig i några veckor. 3-4 dagar i veckan med vattengympa och 5km promenader då och då. Ska även lägga till allt fler spinningpass och det känns helt suveränt. Jag antar att det faktum att jag ser och känner av resultaten, ger mig alltmer motivation. So fucking what om du tycker jag är töntig som äter "nyttigt". En vacker dag, spöar jag dig också :) Och jag har fan förutsättningarna.
I lördags var det anyway min födelsedagsmiddag och om jag får säga det själv så gick det galant. Jag är barnslig av mig så självklart hade vi många lekar med fina och säkert uppskattade presenter. Det var inte mycket folk, men helt i min smak. Mindre folk brukar oftast betyda större gemenskap vilket är trevligt. Nu ska jag däremot försöka hålla mig till en vit månad. Undra hur bra det kommer gå.. hrm.
With Canon..
I can! Men kommer jag orka?
Det är konstigt det där med födelsedagar. Plötsligt var det inte lika roligt längre. Jag räknade inte ned dagarna fram tills dagen med stort D. Det bara flöt på, som en vardag. Fast trevligare. Hur som, så är jag 19 bast nu. Lite meningslöst kan jag tycka, ännu en mellanålder. Men det glädjer mig att det var så många som gratulerade mig till att jag föddes. Egentligen borde jag gratulera er, det är ni som får äran att vara med mig ;D
Lite seriösare nu då, tack för alla fina önskningar och främst all kärlek i form av kramar. Tack mamma och bror för min nya fina Canon. Kanske kommer här dyka upp fler bilder i framtiden? Vem vet. Stort tack till min man för de fina blommorna och den rimmade dikten. En blandning av romantik och humor, just the way I like it.
Jag älskar er allihopa.
I
"Du är fälgarna på min drömbil, du är supersockrad hallonfil.
Du är en helt fantastisk tjej, jag skulle vilja ha dig även om jag var gay."
- min man, John Gustafsson (Känner ni andra också en lite Björn Gustavsson-liknelse där? ;P)
Bert-Åke en "kung i baren"
De yttre ramarna om Bert-Åke
Bert-Åke hade alltid varit en attraktiv person med ett gott sinne för humor. Han var stolt över sig själv och beskrev sin ungdomstid som "kung i baren", men bara när Margit inte hörde på. Margit och Bert-Åke har varit gifta i över tjugo år nu, en evighet om du skulle fråga Bert-Åke, han själv anser att han förändrats så mycket under all tid som gått. Margit däremot, hon har inte förändrats alls. Hon har till och med samma mormorstrosor med små rosa blombuketter på sig som hon brukade ha när hon och Bert-Åke först inledde sitt förhållande.
Bert-Åke trivdes på äldre dar att bara sitta och dricka kaffe i sin blommiga fåtölj. Att den var något fuktskadad och hade mörka fläckar bland de på måfå utplacerade blommorna gjorde honom inte så mycket, urinläckage kunde faktiskt räknas som en del av ålderdomen. Blommönstret brukade göra Bert-Åke glad, då visste han att våren snart skulle komma och med den hans ensamhet. Han gillade läget, brukade läsa böcker och njuta av tystnaden kring sig. På våren brukade nämligen Margit och hennes väninnor ta långa promenader. Margit sa alltid att det var lite för mycket av det goda. Bert-Åke upptäckte senare att det påståendet kanske var sant, en dag fick han se att hon faktiskt fått en risifrutti-rumpa. Men vad gör det, när han själv inte kan få erektion. Kan, eller vill?
-------------
Så, här har ni de yttre ramarna (som en viss person säger) för Bert-Åkes historia. Använd er fantasi och bilden nedan för att fantisera ihop resten.
Inlägget tillägnas Emelie som tack för hennes vänskap och oerhörda kreativitet. En dag förvandlades mitt glasögonfodral till en begravning. Och i kistan, där ligger Bert-Åke.
Krönika: Bullshit
Bullshit
Hos små barn är bajs en söt biprodukt som kan få ett helt rum fyllt med människor att reagera med ett enda gemensamt "Naaaw". Första besöket på pottan kan frammana otroliga lyckokänslor hos omgivningen och kanske till och med att resultera i ett nytt samtalsämne för några dagar framåt.
Så småningom blir dessa kära toalettbesök nästan helt tabubelagda, åtminstone för alla fina flickor. När pojkarna i fjärdeklass sedan frågar en flicka huruvida hon någon gång har bajsat, ska hon helst rikta blicken ned i marken, rodna och säga nej. Men om det skulle ha hänt, så hade det doftat rosor och sommaräng och inte alls som om det är gammal, smält och ihop-geggad mat.
En sommar då jag som tioåring var bortskickad på läger i två veckor hände det jag länge fruktat för. Jag behövde bajsa och alla toaletter var gemensamma. Resultatet blev att jag höll mig så länge jag bara kunde, fram till dess att min mamma ringde och undrade varför ledarna hade kontaktat henne och sagt att jag de senaste dagarna hade haft ont i magen. Hon lät mig genomgå ett korsförhör och kom fram till att mina magkramper bara berodde på en sak. Jag hade inte bajsat på en hel vecka. Senare kom det en leverans med olika godsaker från föräldrarna som lindrade sitt dåliga samvete för att ha skickat bort sina barn. Medan alla kring mig packade upp sina godispåsar och började trycka i sig öppnade jag min papperspåse. Mamma hade skickat mig katrinplommon. Mitt öde bestämdes därmed och de närmsta dagarna spenderade jag på ledarnas privata toalett.
Att tjejer bajsar är för vissa lika overkligt som att jorden skulle gå under om ett bestämt antal år. Jag vägrar gå på toaletten och göra nummer två om jag inte kan försäkra mig om att toaletten är ljudisolerad och har en doftspray nära till hands. Min bajsfobi hindrar mig från att göra längre övernattningar och att göra grövre toalettbesök hos en ny pojkvän kan vara en riktig pina. En känsla av att jag varit på toa liiite för länge infinner sig gärna och tillsammans med den en oro för att personer i min omgivning börjar ana. Hon bajsar.
Medan killar fiser öppet och dessutom skrattar åt det (Gud förbjude att tjejer skulle göra något liknande) sitter vi tjejer och oroar oss för vad för sorts bajs det ska bli just den dagen. Många av oss har olika tips till varandra för att bajsa tystare, exempelvis att lägga papper i toalettskålen innan man börjar. Då har man åtminstone gjort sig av med bajskorvarnas plumsande ljud. Men vad finns det att göra åt en orolig mage som inte fått ge utlopp för sina behov på en vecka? Den kommer med all säkerhet ge ifrån sig ljud och lukter som ingen kan kontrollera.
Jag hyser otrolig respekt och lite äckelkänslor mot de tjejer som kan bajsa öppet och dessutom prata om det. Tyvärr kan jag inte säga att jag någon gång kommer ansluta mig till klubben som kan acceptera att någon annan bajsar med öppen dörr, eller kommer in och släpper en klick medan man själv står i badrummet.
Det kända ordspråket "äta bör man, annars dör man" borde kompletteras med "bajsa bör man, annars dör man".
Självmord med vanligt salt?
Jag var i alla fall inne på en hemsida som skulle ge tips på självmord (och nej, jag ska inte ta självmord. Men jag skriver dock om det.) Hur som helst tror jag inte att de själva tänkt på sin formulering, men det här var galet roligt;
Vanligt salt (NaCl eller natriumklorid) som används vid matlagning är knappast en dödssäker metod.
(Så, nu sitter jag här på mannens jobb och skrattar för mig själv.)
Till mannen
Tack för att du alltid står ut med mig, oavsett om jag har en bra eller en dålig dag. Tack för att du alltid följer med mig och shoppar (trots att du ser sur ut nästan hela tiden så betyder det otroligt mycket, du anar inte ens). Tack för alla fina julklappar. Tack för att du alltid försöker komma på saker vi kan göra då jag blir uttråkad och gnällig.
Det känns rätt sjukt, helt plötsligt firar vi vår andra jul ihop. Jag inser hur länge vi faktiskt varit tillsammans när allt börjar upprepa sig, årstider, högtider, födelsedagar och annat. Med dig, blir allt bättre.
Jag älskar dig.
Extensions
Tyvärr måste jag erkänna att min mamma förmodligen har rätt. Jag är en sådan person som när jag väl får för mig att göra någonting, så ska det ske nu nu nu. Det är väl både positivt och negativt antar jag.
För ett tag sedan då jag var hos frisören fick jag för mig att sätta in några extensions för att göra något annorlunda med håret och få in lite färg. När de väl satt på, funkade det rätt okej. Självklart blev de slitna och dagen innan nyår fick jag för mig att jag skulle plocka ut dem. Friösren hade sagt att jag lätt kunde få ut dem genom att lägga på någon fet inpackning, sen skulle jag kunna dra av dem. Sagt och gjort, men de rörde sig inte ens en millimeter. I all hast satte jag mig vid datorn och hittade ett forum där någon hade skrivit att de går att plocka bort med aceton. Jag antar att jag borde tänkt efter lite först, ehm.
Jag kletade hur som helst på aceton på klumpen som höll fast extensionen, och vips så stod jag med extensionen i handen. Och inte bara den, utan håret som den var fäst i också. Allt hade lossnat, bara sådär. Poff. Som ni kanske förstår kallar mamma mig för "fläcken" nu då jag faktiskt har en liten kal fläck.
Av detta kan vi lära oss att extensions för mig = big no no, aceton i håret= even bigger no no.
(De andra lyckades jag plocka ut med lite extra hjälp i en trevlig salong, phew.)
