Det är som ett sorgligt slut på en annars fin låt
Ibland hatar jag SMS. På så få tecken ska man få ner så mycket. Seriösa diskussioner hålls via våra j-vla mobiltelefoner var dag. Och inte bara det korta och opersonliga, allting är så lätt att misstolka. Mottagaren läser det på ett visst sätt, förmodligen med en baktanke eller redan förutfattad mening om vad avsändaren menar eller tänkte då denne skrev SMSet.
En del av det som stöttar min värld rasade idag. En pelare ville inte vara med längre och vittrade sönder. Jag är glad som har flera andra som är villiga att ta över. Men det är konstigt, att sådant händer när jag nyss skrivit att jag börjar må bra. På väg mot toppen. Detta ska dock inte få sänka mig, med eller utan - jag klarar mig. Det har jag gjort förut.
Vår melodi har enligt mig alltid varit glad, vi har skrattat oss igenom det mesta och gråtit genom annat. Men vi har alltid gråtit ihop, hållt om varandra och avslutat våra nedgångar i glädjetårar. I varandras famnar. Tyvärr verkar slutet nära denna gången, den sista refrängen börjar tappa sin klang och det enda som hörs är ekot efter den. Du tycker så, jag hoppades på annat. Jag tänkte vi kunde skriva om, lägga till, radera. Vi offrar allt för att vi för tillfället inte känner till några fler ackord. Jag letar febrilt, men du kanske redan har gett upp? I fall då ena parten gett upp, vill jag alltid klippa alla band. Helt. Rakt av och snabbt, som ett plåster. Det funkar inte i detta fallet, hur jag än gör är du i mitt liv. Ett sår jag inte kommer kunna sluta pilla på.
Det är inte många gånger jag gråter. Det är inte många personer som får/har fått mig att gråta. Över vänskap.
Tack för det som varit. Förlåt för de misstag jag gjort som du aldrig vågat ställa mig mot väggen för.
Jag vet inte ens om jag ska skriva att jag önskar det gick att lösa, men bollen är hos dig. Rötott.
En del av det som stöttar min värld rasade idag. En pelare ville inte vara med längre och vittrade sönder. Jag är glad som har flera andra som är villiga att ta över. Men det är konstigt, att sådant händer när jag nyss skrivit att jag börjar må bra. På väg mot toppen. Detta ska dock inte få sänka mig, med eller utan - jag klarar mig. Det har jag gjort förut.
Vår melodi har enligt mig alltid varit glad, vi har skrattat oss igenom det mesta och gråtit genom annat. Men vi har alltid gråtit ihop, hållt om varandra och avslutat våra nedgångar i glädjetårar. I varandras famnar. Tyvärr verkar slutet nära denna gången, den sista refrängen börjar tappa sin klang och det enda som hörs är ekot efter den. Du tycker så, jag hoppades på annat. Jag tänkte vi kunde skriva om, lägga till, radera. Vi offrar allt för att vi för tillfället inte känner till några fler ackord. Jag letar febrilt, men du kanske redan har gett upp? I fall då ena parten gett upp, vill jag alltid klippa alla band. Helt. Rakt av och snabbt, som ett plåster. Det funkar inte i detta fallet, hur jag än gör är du i mitt liv. Ett sår jag inte kommer kunna sluta pilla på.
Det är inte många gånger jag gråter. Det är inte många personer som får/har fått mig att gråta. Över vänskap.
Tack för det som varit. Förlåt för de misstag jag gjort som du aldrig vågat ställa mig mot väggen för.
Jag vet inte ens om jag ska skriva att jag önskar det gick att lösa, men bollen är hos dig. Rötott.
Kommentarer
Trackback
