livingskyhigh

Det slog mig idag att jag passerat gränsen för mitt längsta förhållande. Jag och min man firade nämligen 14 månader i helgen och jag överrumplades av lycka och skräck på samma gång.

Är det nu förhållanden börjar bli riktigt vuxna och man strävar mot det där supertabubelagda ordet? (Och nej, jag menar inte sex.) Han har gjort saker för mig som ingen tidigare gjort, både bra och dåliga. Men främst bra.

Det låter galet töntigt att säga, men jag tror att han är min "the one". Jag hoppas i alla fall på det, för det finns ingen som stått så nära mig..

Tack älskling för att du alltid stöttar mig och hjälper mig upp när jag faller, för att du alltid klänger på mig, kittlar mig på ställen jag inte ens visste kunde kittlas, står ut med mina temporära humörsvängningar, erbjuder mig din jacka när det är kallt, alltid håller mig i handen, står för så mycket du bara kan och älskar mig.

Vi har våra saker att jobba på, men det finns ingen som jag hellre skulle vara med än med dig.

Sist jag fundilurade kom jag på det absurda scenariot, tänk om man råkar göra slut med the man of your life. Han med stor bokstav, han med allt. Om det bara finns en i hela världen som är rätt för en, då kanske man går miste om det personen. Läskiga tanke.

Röda men ack så glada i Turkiet.