Fira med fyrverkerier
Jag minns det fortfarande som om det vore igår. Vi bodde i ett villaområde i Staffanstorp, hela familjen var fortfarande samlad som en hel familj. Inte som en splittrad, men hundra gånger lyckligare. Medan min bror och pappa ställde upp raketer, gjorde upp speciella scheman i vilken ordning de skulle avfyras och andra planer, lyfte mamma upp mig på våra soptunna. Jag var liten och på den gröna plasttunnan kändes det som om jag nådde världens höjder.
När klockan närmade vi tolvslaget (allas klockor gick självklart olika) sken himlen upp. Alla magiska raketer och deras färger blandade sig med himlens svärta och de klara stjärnornas glans. Då var det förtrollande.
Numera är jag ganska mycket äldre men bor fortfarande i ett villaområde. Fyrverkerierna har för mig tappat sin charm. Jag rasar över att man säljer fyrverkerier flera veckor innan, och efter nyårsafton. Småttingar som går runt och leker med eld, spränger sina händer i bitar eller trakasserar andra med smällare. Se bara på Oxie som ett exempel. Vem tillåter sina barn att göra så?
Kanske är det jag som överreagerar, främst för att jag numera också har hund. En hund som blir livrädd av det dundrande ljudet och som inte vet var den ska ta vägen. Men jag tycker fortfarande att det är vårt ansvar att se till att fyrverkerier är något roligt, något att se fram emot. En dag om året räcker, och då får det gärna vara staten som arrangerar något och inte alla privatpersoner med sina omyndiga barn.
När klockan närmade vi tolvslaget (allas klockor gick självklart olika) sken himlen upp. Alla magiska raketer och deras färger blandade sig med himlens svärta och de klara stjärnornas glans. Då var det förtrollande.
Numera är jag ganska mycket äldre men bor fortfarande i ett villaområde. Fyrverkerierna har för mig tappat sin charm. Jag rasar över att man säljer fyrverkerier flera veckor innan, och efter nyårsafton. Småttingar som går runt och leker med eld, spränger sina händer i bitar eller trakasserar andra med smällare. Se bara på Oxie som ett exempel. Vem tillåter sina barn att göra så?
Kanske är det jag som överreagerar, främst för att jag numera också har hund. En hund som blir livrädd av det dundrande ljudet och som inte vet var den ska ta vägen. Men jag tycker fortfarande att det är vårt ansvar att se till att fyrverkerier är något roligt, något att se fram emot. En dag om året räcker, och då får det gärna vara staten som arrangerar något och inte alla privatpersoner med sina omyndiga barn.
Kommentarer
Trackback
